namethatwho

julafton imon..
dan före dopparedan...

det kunde ha varit värre.

vilket det känns som, men att få ordning på tankarna har varit ett rent helvete...

har inte rikigt sovit ordentliget på ett par veckor, en massa mardrömmar om att bli övergiven, zombies och död och otrohet.
har vaknat svettig och panikslagen varje gång.. LÅT MIG FÅ SOVA JÄVLA HJÄRNA!

 

alltid samma sak när man känner sig bortglömd och som en trasdocka...

kämpar och kämpar varje dag med att tänka:
- det blir bättre, det blir det alltid sinomtid..

-ge det tid, det behöver alla..

-sluta övertänka allt! allt handlar inte om dig!

-om det nu är fel på mig kan väl personerna säga det så att jag kan ändra det?

-jag är för snäll.. varför kan jag aldrig säga nej?

- kan inte såra, vill inte och ska aldrig såra!

- ska hålla tyst för det blir bäst så......

 

känner att jag inte snart orkar mer.. kommer bryta ihop om inte något förändras..

så jävla mycket som händer just nu!

 

morsan jävla problem och bråk, för helvete låt bli spriten så blir det för det första bättre och för det andra du gör inte dåkiga beslut som drar ner dig ännu mer! och oss heller för den delen!

 

att morsan och farsan inte kan komma överens, då jag ska flytta till karlskrona, om jag inte kommer här ifrån kommer jag gå under..

 

är så jävulskt skoltrött att jag har seriöst funderat på att bara hoppa av men tänker inte göra det, för vad skulle hända isf?
behöver bara få skriva av mig då jag har burit på detta en bra lång tid...

 

en annan sak är hur mycket man egentligen ska tåla från en människa?